Europe: Who Hails Sweden?
For all the foreign praise it gets, many Swedes focus on the weak points of their model society.
(Denna artikel publicerades i Newsweek International första veckan i januari 2006. Ligger den "rätt"?! )

By Stryker McGuire

Newsweek International
Jan. 9, 2006 issue - Sweden is back. Sweden: where high taxes meet economic competitiveness. Sweden: a high-tech nirvana populated by fit armies of Internet explorers and early adapters unafraid of the next new thing. Sweden: cool and cold.

In the winter of its discontent, with Germany and France stagnant and Britain heading for choppier waters, Europe is pining for the Swedish model as it did in the 1930s and again in the 1970s. It's Sweden as object of desire: the way forward for European economies seeking to be both socialist and competitive in a free-market world. Think tanks can't write enough about it, media dote on it and politicians pan it for policy gold. A headline not long ago in London's left-wing Guardian newspaper said it all: the most successful society the world has ever known. Swedes have it good, and we want what they have.

What Swedes have is impressive. Cradle-to-grave health care. An excellent education system, including some of the best universities in Europe (Lund, Uppsala). One of the world's most competitive economies. The world's highest per capita ownership of second homes and pleasure boats in the world. A country of just 9 million people that has produced a startling number of big industrial brands: Volvo, Scania, Electrolux, Eriksson, IKEA. A privileged country that wears its wealth lightly: when a Ferrari-Maserati dealership opened in Stockholm during the height of the Internet boom, it was shunned by most dot-com millionaires, who stuck to their bicycles. This tolerant, liberal country has adapted well to the twists and turns of globalization. "A small country has to be very open-minded," says Swedish Finance Minister Per Nuder, in typically understated fashion.

As models go, Sweden actually has a fair bit of competition, at least along Europe's northern tier. Finland´s education system is repeatedly ranked as the best in the world. Denmark gets noticed for giving employers greater flexibility in hiring and firing workers within a generous welfare state. According to a recent report by the World Bank, oil-rich Norway is the most business-friendly country in Europe, thanks to its lack of red tape. Tiny, remote Iceland has one of the highest growth rates in Europe. All in all, Sweden and its Nordic neighbors, Robert Taylor of the London School of Economics wrote in a pamphlet last autumn, are among "the most efficient, affluent and equitable countries in the world."

So what's wrong with this picture? An increasing number of Swedes do not recognize the socialist paradise-cum-economic wunderkind of Guardian´s headlines. The model is showing "visible cracks," says Klas Eklund, the Stockholm-based chief economist of SEB bank. Among them: the lack of nincentive to work, resulting in a real unemployment rate roughly three times the official 6.3 percent; the failure to foster entrepreneurship (Swedes are the Europeans least likely to consider starting nbusinesses), and the "total inability to handle the integration of immigrants," who face an unemployment rate one third higher than native Swedes. The disparity is among the widest in Europe.The cracks are starting to cause trouble for the Social Democratic ngovernment of Prime Minister Goran Persson, in power since 1994. A new center-right opposition called Alliance, led by the Moderate Party, is pulling ahead in the polls, as elections approach in September. The Moderates´ 40-year-old leader, Fredrik Reinfeldt, based his challenge on a simple choice: welfare (the Social Democrats) versus work (the Moderates). "The Social Democrats put the subsidy system first," says Reinfeldt. "We put work first."

As models go, Sweden actually has a fair bit of competition, at least along Europe's northern tier. Finland's education system is repeatedly ranked as the best in the world. Denmark gets noticed for giving employers greater flexibility in hiring and firing workers within a generous welfare state. According to a recent report by the World Bank, oil-rich Norway is the most business-friendly country in Europe, thanks to its lack of red tape. Tiny, remote Iceland has one of the highest growth rates in Europe. All in all, Sweden and its Nordic neighbors, Robert Taylor of the London School of Economics wrote in a pamphlet last autumn, are among "the most efficient, affluent and equitable countries in the world."

So what's wrong with this picture? An increasing number of Swedes do not recognize the socialist paradise-cum-economic wunderkind of Guardian headlines. The model is showing "visible cracks," says Klas Eklund, the Stockholm-based chief economist of SEB bank. Among them: the lack of incentive to work, resulting in a real unemployment rate roughly three times the official 6.3 percent; the failure to foster entrepreneurship (Swedes are the Europeans least likely to consider starting businesses), and the "total inability to handle the integration of immigrants," who face an unemployment rate one third higher than native Swedes. The disparity is among the widest in Europe.
The cracks are starting to cause trouble for the Social Democratic government of Prime Minister Goran Persson, in power since 1994. A new center-right opposition called Alliance, led by the Moderate Party, is pulling ahead in the polls, as elections approach in September. The Moderates' 40-year-old leader, Fredrik Reinfeldt, based his challenge on a simple choice: welfare (the Social Democrats) versus work (the Moderates). "The Social Dem-ocrats put the subsidy system first," says Reinfeldt. "We put work first."

As in other European countries, work (or the lack of it) is at the heart of Sweden's present dilemma. Private-sector productivity has grown phenomenally in recent years, behind only South Korea and Ireland. But Sweden's employment profile is decidedly mixed. Lennart Erixon, an economist at Stockholm University, points out that only Turkey has experienced a steeper decline in the rate of work-force participation than Sweden since 1990. Counting the hidden unemployed, including those on disability, paid leaves or "perpetual students" at tuition-free universities, more than 20 percent of the working-age population is out of work, according to some estimates.
Social leveling compounds the problem, says Eklund. Sweden has a relatively narrow gap between high and low incomes, because wages are often fixed by union contracts that keep low wages relatively high—and keep many newcomers out of work. Reinfeldt argues, in particular, that the state encourages immigrants not to work with subsidies that exceed the pay in off-the-books jobs for cleaners, handymen or day laborers. He and other critics also say Sweden undermines its competitiveness by allowing entry more readily to refugees than to immigrants with technical skills that the economy needs.
Few Swedes would suggest that their welfare state has broken down. Most think it simply needs a tune-up. In an unscientific NEWSWEEK Poll of Swedes in Stockholm and Uppsala, only one—a hardworking, hard-pressed farmer, Jan Tannfors, 55—complained about the system itself. "I don't want to feed so many people in Sweden with my taxes," he said with some asperity. More typical was Pers Karin Skogar, 48, who owns a small interior-design company in Uppsala. She would rather that her company didn't have to subsidize her employees' benefits out of its own coffers, but added, "If we're going to continue to have a welfare state, we're going to have to pay for it."

It's hard to argue with a nation that has come so far. In the 19th century, Sweden was one of Europe's poorest countries; Londoners organized charity drives for needy Swedes. Once the country began to industrialize, however, it did so with a vengeance. By 1900 Stockholm boasted more telephones than London or Berlin. Over the decades, as Taylor notes, Swedes achieved "modernization through consensus," constantly reinventing themselves for a changing world. After a severe recession in the early 1990s, political leaders worked with enlightened labor unions to adapt to globalization. They slashed taxes, up to a point. (Though corporate taxes are low, at 28 percent, Swedes still pay the highest income taxes in the world.) They deregulated banking, telecommunications and energy. They granted the central bank independence, and they turned the budget deficit into a surplus.

At Stockholm University, Erixon is bemused by the attention lavished on the model he has spent his career studying. In 2004, he was invited to speak at a conference in Bad Mitterndorf, Austria. The attendees were starry-eyed about the Swedish model, "as if they'd seen the northern lights," Erixon recalls. He describes himself as a fan of the Swedish model, but says he felt compelled to lecture the overexcited crowd on its downsides. "I was not invited back," he says with a laugh.
But of course he will be, if not to Austria then to some other European nation struggling to keep pace with mounting international competition and keep hold of the good life. Right now the Swedish model, for all its shortcomings and no matter how heavily questioned at home, looks about as good as it gets.
© 2005 Newsweek, Inc.

Pressrådet i Washington, D.C., rapporterar:
Den vilda jakten på källorna
5 januari 2006


Sammanfattning:
I tre uppmärksammade fall försöker rättsliga myndigheter i USA avslöja journalisters källor.

Den politiska atmosfären i USA är mer turbulent än vanligt. Medierna tycks möta allt tuffare utmaningar när det gäller att få fram korrekt information om vad som sker bakom det som synes ske.

Journalisterna har på senare tid kommit igen med tuffare granskning av makthavarna efter en period av foglighet - skrämda av kraven på patriotism - i samband med terroristdåden i september 2001 och inledningen av Irak-kriget.

Den första Bush-administrationen lyckades hantera massmedierna intill mästerskap. Bush II tycks ha tappat förmågan. Nu för tiden går det mer sällan Vita Husets väg i medierna.


Som ett av många inslag i den mycket turbulenta inrikespolitiska situationen i USA pågår den vilda jakten på journalisternas källor. I USA finns inget lagligt skydd på nationell nivå för uppgiftslämnare till massmedierna. Skyddet utgörs av förtroendet för journalisternas förmåga att leva upp till sin yrkesetik att inte avslöja sina konfidentiella källor. Ett 30-tal delstater har regler som i varierande utsträckning syftar till skydd för uppgiftslämnare.

Det senaste halvåret har den politiska scenen här i USA varit osedvanligt dramatisk. Som vanligt spelar massmedierna och journalisterna en avgörande roll. När rättsmaskineriet jagar uppgiftslämnares identitet blir det än svårare för medierna att fullgöra sin roll som kritiska granskare av makthavare – både i offentlig och privat tjänst.

Till bilden av den omskakande politiska situationen hör
- utvecklingen i Irak med nu nära 2200 döda amerikaner och inget slut på det amerikanska engagemanget i sikte,
- metoderna i kriget mot terrorismen (bortföranden, tortyr, hemliga fängelser),
- Bush-administrationens och de övriga myndigheternas misslyckade hantering av orkanen Katrina,
- stigande energipriser i allmänhet och högt bensinpris i synnerhet,
- politiska skandaler och rättsaffärer i landets allra högsta politiska sfärer (senast Abramoff-mutorna med förgreningar in i Vita Huset),
- en misslyckad utnämning till Högsta Domstolen samt
- avslöjande av presidentens topphemliga program för telefonavlyssning vid sidan om gällande regelverk.


* Förtroendet för myndigheter har minskat
Allmänhetens förtroende för myndigheter torde under den här perioden ha minskat kraftigt. Vita Husets anseende och auktoritet har rasat på ett exempellöst sätt. President Bush:s förtroendesiffror har nått bottennivåer under det andra halvåret 2005. Opinionsundersökningar har återkommande redovisat att fler än 60 % av de tillfrågade ansett att presidenten sköter sitt jobb dåligt. En svag återhämtning i presidentens förtroendesiffror redovisades i slutet av året.

Händelseförloppen blommar nu ut i rättsaffärer och politiska bataljer som kommer att prägla den politiska utvecklingen i USA under 2006.
Hösten 2006 kommer de amerikanska väljarna att döma av utvecklingen i mellanårsvalet där bl a hela representanhuset och en tredjedel av senaten ska omväljas.

* Massmedierna gör avbön och återtar initiativet
Massmediernas foglighet i förhållandet till Bush-administrationen efter 9/11 och i samband med inledningen av Irak-kriget har fått hård kritik. De etablerade medierna inom radio, TV och press vidarebefordrade kritiklöst Bush-administrationens påståenden om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Flera av de mest inflytelserika medierna (däribland New York Times och Washington Post) har gjort avbön.

Under det senaste halvåret verkar det som om de amerikanska journalisterna försökt ta tillbaka initiativet. I samband med orkanen Katrina tycks medierna ha återfått förmågan och lusten att göra sitt jobb: att tufft och sakligt granska makthavarna.

Men journalisternas arbete underlättas inte av de högprofilerade jakterna på uppgiftslämnare i en rad "affärer" på hög samhällsnivå. Man kan anta att många centralt placerade, potentiella uppgiftslämnare avskräcks från kontakter med journalister då de varje dag kan följa hur rättsmaskineriet försöker ta reda på vem som sagt vad till vem.

* Vilka lämnade uppgifter till New York Times om telefonavlyssning?
Strax före årsskiftet meddelade det amerikanska justitiedepartementet att man inleder en förundersökning om vem som läckt till media om president Bush:s topphemliga telefonavlyssningsprogram.

Bush gav efter terroristdåden i september 2001 underrättelseorganen tillstånd till telefonavlyssning vid sidan om gällande regler för hur sådant ska gå till. Myndigheterna ville snabbt och effektivt kunna kartlägga terroristerna och deras planer inom USA:s gränser. Bush själv menar att presidenten "i kriget mot terrorismen" har rätt att ta till kontroversiella medel.

New York Times avslöjande (16 december 2005) av telefonavlyssningen i USA ledde till en kritikstorm mot presidenten. Även framstående representanter för det republikanska partiet kritiserade presidenten och driver på för att kongressen snarast ska utreda vad som förevarit. Bush-administrationens svar har blivit att inleda jakten på den eller de uppgiftslämnare som för massmedierna avslöjat ett topphemligt och effektivt underrättelseprojekt - och därmed bidragit till att öka hotet mot USA:s nationella säkerhet.

En annan uppmärksammad detalj i sammanhanget är att New York Times, på myndigheternas uppmaning, i ett år avvaktat med publiceringen av uppgifterna om telefonavlyssningen. Den 5 december 2005 träffades ledningen för New York Times och president Bush i Vita Huset för att diskutera publicering av och innehåll i tidningens kommande artiklar. Sannolikt hade New York Times uppgifterna om telefonavlyssningen redan före presidentvalet i november 2004. Etiken i tidningens hantering är satt ifråga - inte minst av tidningens egen läsarombudsman.

* Vem berättade för Washington Post om hemliga CIA-fängelser?
En annan jakt på journalisters källor handlar om det amerikanska justitiedepartementets pågående utredning om vem/vilka som tipsade Washington Post om påstådda hemliga CIA-fängelser i europeiska länder.

Av USA "omhändertagna" misstänkta terrorister skulle ha förts till fängelserna för att förhöras med hårdhänta metoder inklusive tortyr och förvaras utan rättsliga processer.

Rumänien, Bulgarien och Polen är några av de länder där fängelserna påståtts ha varit förlagda. Efter avslöjandet i november ska fängelserna i Europa ha stängts och fångarna transporterats till liknande hemliga anläggningar i andra delar av världen. Utrikesminister Rice ägnade en stor del av sitt Europa-besök nyligen till att kommentera dessa frågor.

* Vem/vilka inom toppskiktet i Bush-administrationen avslöjade den hemliga CIA-agentens identitet för journalister?
Den sk Plamegate-affären når in i presidentens allra innersta krets. Redan har vicepresident Cheney:s stabschef Lewis "Scooter" Libby avgått i avvaktan på rättegång. Han åtalas för att ha försvårat den speciella åklagarens utredning genom att försöka dölja sin roll som uppgiftslämnare till journalister om CIA-agenten Valerie Plame. Det spekuleras också om att den specielle åklagaren kan komma att åtala Karl Rove, presidentens närmaste politiska rådgivare.

Det var ytterst motvilligt som president Bush tillsatte en speciell åklagare för att utreda vem som begått lagbrott genom att avslöja CIA-agentens identitet för journalister. Åklagaren fick uppdraget först sedan uppgifter i massmedia gjort gällande att källor i Vita Huset försökte ta hämnd på Plame:s make - ambassadör Joseph Wilson - genom att avslöja att hans hustru var hemlig agent för underrättelsetjänsten CIA. Joseph Wilson var offentligt kritisk mot Bush:s motiv för Irak-kriget.

Händelserna i Plamegate leder till en rad dramatiska – och mycket massmediala – frågor: Vem har begått brottet att avslöja namnet på en hemlig CIA-agent? Har några av landets mest inflytelserika personer avslöjat en egen hemlig agent för att straffa en politisk motståndare, nämligen agentens make? Har de gjort detta med beräkningen att de ska skyddas av journalisternas yrkesetik att inte avslöja sina uppgiftslämnare? Hur kommer det sig att en rad av landets ledande politiska journalister (bland andra Watergate-avslöjaren Bob Woodward), som själva fått uppgifterna om CIA-agentens identitet, avstått från att rapportera om saken? Är det hedervärt och i linje med journalistisk etik att - som NYT-journalisten Judith Miller - gå i fängelse för att skydda en källa som sannolikt med ett politiskt syfte berättat om CIA-agentens identitet?


* Svårt för journalister att få intervjuer
En researcher på New York Times berättar för mig om hur det blivit allt svårare att få uppgiftslämnare att tala i kontroversiella ämnen. - Den inledande reaktionen vid en intervjuförfrågan är alltid "nej", säger min sagesperson. Sedan vidtar en förhandling om hur källan ska presenteras utan att för den skull kunna identifieras. Många är livrädda för att mista sina jobb till följd av journalistkontakter, fortsätter hon.

* Mer restriktiv användning av anonyma källor
Något som ytterligare komplicerar situationen är att det på senare tid har förekommit flera mycket uppmärksammade journalistiska bedrägerier. Journalister har hittat på både nyheter och uppgiftslämnare. Den sk Jayson Blair-affären i New York Times ledde till att den högsta redaktionsledningen byttes ut. Jason Blair lyckades få publicerat 100-tals påhittade nyheter och kopior av andra mediers texter.
De tongivande tidningarna säger sig nu vara mer restriktiva när det gäller användning av anonyma källor. Och om anonyma källor används ska regelmässigt journalistens närmaste chef känna till uppgiftslämnarens identitet.

Avslutningsvis – i en ledare i New York Times (4 januari 2006) kommenteras myndigheternas pågående jakt på journalisters källor:
"A democratic society cannot long survive if whistle-blowers are criminally punished for revealing what those in power don't want the public to know…. Reporters need to be able to protect these sources, regardless of whether the sources are motivated by policy disputes or nagging consciences."


Bilaga till rapport: "Den vilda jakten på källorna"
Ur New York Times, Ledare 4 januari 2006:

"On the Subject of Leaks"
Given the Bush administration's appetite for leak investigations (three are under way), this seems a good moment to try to clear away the fog around this issue.
A democratic society cannot long survive if whistle-blowers are criminally punished for revealing what those in power don't want the public to know - especially if it's unethical, illegal or unconstitutional behavior by top officials. Reporters need to be able to protect these sources, regardless of whether the sources are motivated by policy disputes or nagging consciences. This is doubly important with an administration as dedicated as this one is to extreme secrecy.
The longest-running of the leak cases involves Valerie Wilson, a covert C.I.A. operative whose identity was leaked to the columnist Robert Novak. The question there was whether the White House was using this information in an attempt to silence Mrs. Wilson's husband, a critic of the Iraq invasion, and in doing so violated a federal law against unmasking a covert operative. There is a world of difference between that case and a current one in which the administration is trying to find the sources of a New York Times report that President Bush secretly authorized spying on American citizens without warrants. The spying report was a classic attempt to give the public information it deserves to have. The Valerie Wilson case began with a cynical effort by the administration to deflect public attention from hyped prewar intelligence on Iraq. The leak inquiry in that case ended up targeting the press, and led to the jailing of a Times reporter.
When the government does not want the public to know what it is doing, it often cites national security as the reason for secrecy. The nation's safety is obviously a most serious issue, but that very fact has caused this administration and many others to use it as a catchall for any matter it wants to keep secret, even if the underlying reason for the secrecy is to prevent embarrassment to the White House. The White House has yet to show that national security was harmed by the report on electronic spying, which did not reveal the existence of such surveillance - only how it was being done in a way that seems outside the law.
Leak investigations are often designed to distract the public from the real issues by blaming the messenger. Take the third leak inquiry, into a Washington Post report on secret overseas C.I.A. camps where prisoners are tortured or shipped to other countries for torture. The administration said the reporting had damaged America's image. Actually, the secret detentions and torture did that.
Illegal spying and torture need to be investigated, not whistle-blowers and newspapers.

Årets bilder 2005
(... under arbete ... )

En framtidsbild .....
Så här kommer Sveriges nya ambassadbyggnad i Washington - House of Sweden - att se ut när den står färdig hösten 2006. I alla fall om man ska tro arkitekten Gert Wingårdhs databild av hur det färdiga huset ska se ut.


November 2005
Mot slutet av 2005 börjar House of Sweden ta form. Glasfasaden från Skandinaviska Glassystem är i november på plats. Byggprojektet utförs på tid. Invigningen blir till hösten 2006.


Oktober 2005
Sveriges nye Washington-ambassadör, Gunnar Lund, lämnar sina kreditivbrev till USA:s president George Bush i Ovala rummet i Vita Huset. Ambassadör Lund bjuder in presidenten till en tennismatch på residenset. George Bush avböjer med hänvisning till att han har problem med sina knän och därför föredrar att träna på sin mountainbike.


November 2005
Årets amerikanska Nobelpristagare möter president Bush i Ovala rummet i Vita Huset. Sveriges kulturminister, Leif Pagrotsky, var också med för att hälsa på presidenten - och ta denna bild.


Augusti 2005
Orkanen Katrina drar in över södra USA och ödelägger trakterna kring halvmiljonstaden New Orleans. Också förtroendet för myndigheternas förmåga att hantera samhällskatastrofer ödelades.


Juni 2005
Den svenska u-båten Gotland lossas i hamnen i San Diego i Kalifornien. Gotland - med två besättningar om 30 manliga och kvinnliga flottister - ska öva u-båtsjakt i ett år tillsammans med USA:s Stilla Havsflotta.
Det går bra för Gotland - amerikanarna har verkligen svårt att hitta den svenska u-båten i de relativt grunda vattnen längs kusten. Och det var därför USA satsade på att hyra just ett svenskt u-båtssystem - de ville ha en riktig utmaning! Och vi svenskar lär oss operera tillsammans med USA-flottan; bra för framtida internationella fredsoperationer.

Juni 2005
100 år efter Dag Hammarskjölds födelse väljs svensken Jan Eliasson till president i FN:s generalförsamling. Ett uppdrag under ett år som framförallt kommer att handla om reformeringen av FN. Massor av konflikter och förhandlingar ska lösas i en församling med 191 medlemsländer i olika grupperingar med olika lojaliteter och intressen. Här behövs en diplomat. Sverige ställde sin bästa till förfogande.

Maj 2005
Eva, Kathy och Lars låter vattenfallet i Puerto Ricos regnskog forsa förbi.


Maj 2005
Eva besöker det berömda plantaget med de många ekarna utanför New Orleans. Några månader senare ödelades stora delar av New Orleans med omnejd av vatten och vind i orkanen Katrinas spår.


Juni 2005
Avgående ambassadör Jan Eliasson fotograferas tillsammans med fd utrikesminister Colin Powell. Anledningen är ett omslag på magasinet Nordic Reach. Powell gillar Sverige - han talar ofta om sin förkärlek för Anna (Lindh), Abba och Volvo.
Powells tragedi är hans framträdande i FN:s säkerhetsråd den 5 februari 2003 då han framförde "bevisen" för Saddam Hussein:s massförstörelsevapen.


November 2005
Sveriges nye Washington-ambassadör, Gunnar Lund, kröner Lucia Hedvig Thorson på SWEA:s julbasar.


Mars 2005
Extra trafikpolisen Joe Pozell underhöll alla som passerade korsningen M Street och Wisconsin Avenue med sin livliga dirigering. Här fångad av Kalle Thorson under en av "showerna". I maj påkördes Pozell mitt i korsningen. Han dog omedelbart. Plötsligt var han överkörd. Bilföraren hade inte nödvändigtvis gjort något fel.